farfarstoppsncka.blogg.se

Hösten har varit jobbig. Jag vet varför, men måste ju ändå hantera det. Min hjärna försöker liva upp mig med käcka tankar som:

” Nu har det vänt, nu blir dagarna ljusare och snart är det vår ”

” Du är sjuk så det är ok att ligga i sängen hela dan”

” Gör det bästa av situationen”

” Du har familj och vänner som bryr sig om dig”

” Det kommer ordna sig till slut, det gör det alltid” 

” Fokusera på det du kan göra, inte på det du inte kan”

 

Det jag tycker är absolut jobbigast är att känslomässigt vara ur balans. Att tappa en del av sin identitet och att ändra sitt beteende och acceptera situationen som den nu är, det tar också energi och kräver ansträngning. 

Även om jag bara försöker låta känslor komma och gå, så lämnar de mig inte opåverkad.

Även om jag inte pressar mig så har jag saker som måste göras, äta, toabesök, duscha, klä av och på mig. Jag vill ju klara av dessa saker Själv! 

 

Att be om hjälp och identifiera vad jag har för behov är inte alltid så enkelt. Jag har klarat mig själv och varit den som vill ställa upp för och hjälpa andra. Jag har aldrig varit rädd för att ta i och jag ger mig inte i första taget. Jag tycker om fysisk aktivitet och att få ”ta i”. Men nu måste jag avstå och ge upp om det är för svårt. Just nu hämtar jag inte posten som innebär en promenad på 50 meter, jag bär Inte heller in en Ikeakasse med ved varje dag som jag gjorde förut. Jag har ett ombud som tar hand om Försäkringskassan och sista brevet jag skickade med kompletterande upplysningar skrev min mamma. 

Jag är tacksam att så många vill hjälpa mig och att jag har vänner som bryr sig om mig, fastän jag inte alltid är så tillgänglig. Eftersom telefonsamtal och annan kommunikation kräver koncentration är det inte heller så enkelt att hålla kontakten med släkt och vänner. 

 

Men de här tre kompisarna träffar jag varje dag och jag är otroligt tacksam att de håller mig sällskap. 

 Lisa